La vita


.. 2014-08-19 @ 23:48:58 / KATEGORI: Allmänt
Idag är det den 19e Augusti 2014. Jag har aldrig varit äldre och kommer aldrig att bli yngre. Vid 21 års ålder har jag upplevt mycket, mindre än andra men mer än många. Bra saker. Dåliga saker. Jag har jobbiga minnen, erfarenheter och upplevelser bakom mig- och säkerligen många kvar att se framemot. Jag är cynisk, sarkastisk och rätt pessimistisk vilket min föregående mening är bevis på. Många skulle nog också beskriva mig som sådan. Men jag har också upplevt lyckliga stunder. Stunder som gör mig hoppfull, optimistisk och ödmjuk. Stunder, minnen och känslor som får mig att känna mig alldeles warm and fuzzy inombords som en klyschig amerikanare skulle lägga det.
 
Hur många kan blicka tillbaka på sina "blotta" 21 år och stöta på bland annat äkta kärlek?
 
Det tog mig en lång tid att inse vad äkta kärlek egentligen är. Närmare bestämt 21 år. Det är inte en drömprins alla gånger, som sveper dig i sina armar och säger hur mycket han älskar dig varje dag, som överöser dig med blommor och choklad- eller som i mitt fall, nya telefoner så fort den ca 3 dagar gamla gått sönder.
Det är:
 
Vänner.
Familj.
Husdjur.
En känsla.
Stunder.
Sekunder.
 
Jag är så otroligt lyckligt lottad. Jag har vänner som skulle gå igenom eld bara för att få mig att förstå mitt eget värde. Jag har en familj som får mig att le, skratta och känna mig älskad varje gång jag är på botten och även när jag mår som allra bäst. Jag har haft husdjur, familjemedlemmar, som aldrig skulle döma, som stöttat, tröstat och älskat mig ovillkorligt som bara ett husdjur kan. Som tittat på mig med ögon som säger "Matte, det blir bättre om vi kastar lite boll". Och det dem ögon sa- var rätt. Det blev bättre. Tänk att en gul tennisboll och ett stycke stor varm och ständigt glad hund kunde göra min ledsna stund bättre. På ett par sekunder.
 
2014 har varit jobbigt. Extremt jobbigt. Jag har blivit tillsagd att jag kanske har cancer, att jag behöver en pacemaker, att jag aldrig kan jobba med mitt drömyrke - pilot, mitt körkort togs ifrån mig, jag har blivit sönderstycken med nålar och vänd ut och in på sjukhus. Jag har förlorat en livskompanion sen 18 år tillbaka- bara året efter att jag förlorat min andra halva sen 14 år. Jag har sagt hejdå till vad jag trodde var my happily ever after och bråkat med familj och väldigt nära vänner. Jag har legat i en ständig tvist med flygbolag och läkare, förlorat pengar, behörigheter och i vissa stunder min mentala hälsa och för att inte ens nämna- mitt hopp och min stolthet.
 
Muntert, va?
 
Men.
2014 har också varit året då jag för första gången insett värdet på dem minnen, dem personer och dem sekunder som fått mig lycklig. En, bara en, av dessa sekunder slår skiten ur alla andra dåliga stunder, dagar och månader- med bara en sekunds marginal.
Jag har delat en pizza vid en ganska äcklig flod i solnedgången med suspekta personer och dofter omkring med mina favoriter i hela världen. Den pizzan, den floden, den stunden, dem två är något av det vackraste jag vet och slår mina månader pendlandes fram och tillbaka på sjukhuset. Jag har vaknat upp med katthår i näsan till ett par gula ögon och fått en Whiskas hälsning som sa "gosa med mig". Den stunden gör mig glad igen när jag blir ledsen över det faktum att jag låg med honom sönderbiten i mina armar tills han somnade in.
 
Mina vänner älskar ett uttryck: Stunden. Sekunden.
Och för första gången så förstår jag meningen i det. Iallafall min egna mening.
Från och med nu ska jag sluta förvänta mig dåliga saker bara för att dem inträffat förut. Det som händer- händer. Men hädan efter så ska dem inte få definiera vem jag är som person.
Det får mina framtida lyckliga sekunder göra.
 
Och jag ser framemot mina första lyckliga sekunder i London, som jag kommer minnas föralltid.
4 dagar kvar.
 


Kommentarer

Kommentera mera!


Namn:
kom ihåg mig!
E-mail:

Hemsida/Blogg:

Kommentar:


Trackback